Mer utmattning än livsleda

Jag är inte min diagnos. Att jag fick den betyder inte att den är hela mitt jag, eller att den förklarar allt jag är. Men den gör att jag förstår mig själv bättre. Så när jag åker hem från jobbet - efter en ganska bra dag - och ändå känner att jag inte orkar leva, så förstår jag att det egentligen handlar om att jag är totalt dränerad och mest bara skulle behöva vila ett tag. Det handlar inte så mycket om faktisk livsleda, utan mer om utmattning. Min sömnbristiga hjärna orkar inte ta in eller processa mer just nu. Och jag förstår nu, att det till stor del beror på att den är känsligare än de flesta andras hjärnor. Att nästan ingenting går per automatik och att även småsaker måste tänkas fram, samtidigt som intrycksfiltret är tunnare än de flesta andras. Det krävs liksom inte så mycket för att synapserna ska börja ryka. 
 
Jag förstår det nu. Så när jag känner att jag inte orkar leva kan jag förhålla mig till det lite mer konstruktivt än förut. På ett plan. På ett annat känns det plågsamt uppgivet, eftersom jag fortfarande inte har ett fungerande sätt att hantera det på. Hur kan jag undvika utmattning i ett liv som kräver ständig närvaro och prestation? Där både bra och dåliga dagar, trevliga och jobbiga möten suger musten ur mig och får min hjärna att kajka ur? Hur liksom?

Kommentera här: