Hur hjälper vi oss?
Plötsligt blev det så där svårt igen. Loppan är arg och upp-och-nerig. Kasten är så tvära att jag inte hänger med, och tvångsandet och låsningarna värre än på länge. Maten detaljstuderas, sammanbrotten när något går emot henne är många och långa, terminenes första läxläsning en katastrof och grejandet med kuddar, täcke och allt annat som kan grejas med vid sänggåendet tar aldrig slut. Och så insektsfobin, skrikandet och sötsuget. Ena sekunden verkar det finnas för mycket energi, nästa ingen alls. Ena sekunden fungerar något utmärkt, nästa havererar det totalt.
Det svåraste är att det inte går att prata med henne om det. Hon vill inte, kan inte. Har inte riktigt förmågan att uttrycka vad det är som händer eller hur vi skulle kunna förändra det till något mer hanterbart. Och jag känner mig sådär handlingsförlamad igen. Hur ska vi kunna hjälpa henne? Hur ska vi kunna hjälpa oss?
Givetvis finns tanken att söka professionell hjälp, men allt är så ogreppbart och det känns inte som att någon skulle kunna tillföra något hjälpsamt. Helst skulle jag vilja träffa och prata med andra föräldrar som har liknande svårigheter. Få berätta hur det är för någon som förstår exakt. Inte någon stödkontakt som bara förstår på ett ungefär. Jag vet bara inte hur vi hittar ett sådant forum eftersom det inte finns något papper på vad som egentligen är grejen med Loppan. Vi tänker som om npf, men vi har det ju egentligen inte bekräftat. Därför svävar vi liksom runt i mellanrummet. Det där ogreppbara. Det som är så förödande svårt men som ingen annan ser.