Soffhäng och sociala fajter
Idag tog jag mig över ett socialt ångesthinder. Jag slopade min egen fega flyktplan och lyssnade på min kloka boendestödjare istället. Stannade kvar, tog mig i kragen och bara gjorde det. Och tänk, det blev riktigt bra. Ingen stor grej egentligen, men något jag ändå våndats över, och nu är det äntligen avcheckat. Klappar mig själv på axeln och påminner mig om att jag måste tacka henne nästa gång vi ses.
Annars mår jag riktigt skräpigt i kroppen och oroar mig för att det ska vara något mycket värre än järnbrist, och att det hur som helst ska paja övergången från ett jobb till ett annat. Så jag gör det enda jag kan - ligger i soffan, under den skönaste filten jag någonsin ägt och maratontittar på The orange is the new black. Vilar och äter. Äter och vilar. Klappar lite katt och hoppas på underverk.