Ogreppbart
Ihopskrapning och uppryckning. Det är dags att sluta gråta och börja ladda inför det nya. En ny livsfas. Jag försöker att ställa om mig, och börjar så smått förstå vad det är som händer, men det är så mycket som stressar. Min trötthet, den paralyserande känslan av att saker och ting hopar sig och att jag inte orkar ta tag i det jag behöver. Paniken över att vardagen stundtals känns så ogreppbar. Det är som att jag inte kan hantera tiden på ett vettigt sätt. Jag behöver verkligen få hjälp med det. Jag behöver hjälp att förhålla mig till det och styra upp det som faller, men jag lyckas inte få loss tillräckligt med tid till det heller. Framöver kommer det att bli ännu svårare. Andra arbetstider. Tänk om det äter upp mig. Jag måste fungera nu. Jag bara måste.