Upp och ned
Jag tror att jag har gallsten. Jag står snart inte ut men krigar på samtidigt som Loppan är på sitt allra yrvädrigaste humör. Toppar och dalar och en aktivitetsnivå way beyond min. Babbel, kittel och bus varvat med bryt kring kuddar som inte känns tillräckligt perfekta, något slags tics-aktigt beteende och ett hopplöst matknas. Jag är helt slut. Och då har vi ändå haft en bra vecka.
(Jag tänker återigen att vi behöver hjälp med att reglera någon slags balans, men vi måste vara två föräldrar som drar åt samma håll då, och vi är inte riktigt där än. Det är frustrerande.)
(Jag tänker återigen att vi behöver hjälp med att reglera någon slags balans, men vi måste vara två föräldrar som drar åt samma håll då, och vi är inte riktigt där än. Det är frustrerande.)
Däremellan har jag åkt in till akuten med magkramp men blivit hemskickad med Citodon och ett löfte om remiss till röntgen för tid om sisådär 3 veckor. Under tiden lär jag hinna dö. "Det är inte tillräckligt akut, men kom tillbaka om det blir värre".... Det är värre hela tiden, men jag stötandas mig igenom de värsta attackerna, ligger kallsvettig över skrivbordet på jobbet mellan patienterna och kittlas med Loppan för att undvika utbrott som jag inte orkar handskas med just nu.
Livet är allt ganska upp-och-nerigt.