Blärk
Jag lever i en slags bubbla just nu. Går till jobbet och är mitt jobb-jag, går hem och kraschar i soffan och sedan inget mer. Jag tränar inte ens. Det håller på att driva mig till vansinne.
Det är den jäkla magen. Den är helt paj. Jag har så ont så ont, men vet inte varför. Det är inte gallsten. Det fick jag veta igår och jag bröt ihop fullständigt när jag kom hem, för det hade varit så skönt att få ett svar. Och gallsten går att åtgärda. Nu är jag tillbaka på ruta noll igen och det känns så fruktansvärt uppgivet. När når en smärtgränsen liksom, när det är en konstant smärta? Jag har så mycket annat som jag vill och behöver fokusera på, jag har inte utrymme för det här. I N T E. Jag vill träna, jag vill leva och jag vill komma in i mitt nya jobb. Just nu blir allt bara halvdant, om ens det. Och jag blir fanimej galen. Lite rädd också, eftersom jag inte vet vad det beror på. Men jag djupandas och försöker att hanka mig fram. Mycket annat kan en ju inte göra.