Två Sobril och en bettskena 2.0

Den snälla tillåtande läkaren, hon som är på väg bort, hon är så bra på att sudda ut skam. Det blev så tydligt för mig häromdagen när jag var där, att det är just det jag känner. Skam över att jag vill jobba inom psykiatrin, när jag själv är så trasslig. Som att jag inte borde få, eller ens ha rätt att tro, att jag ska klara av det med min bakgrund (trots att jag någonstans, innerst inne vet att jag är ganska bra på det). Och skam över att jag byter jobb hela tiden. Som att det är jag som är oduglig, trots att jag bara är en av flera på de olika arbetsplatserna som har känt sig tvugna att gå vidare till något annat. Och så den där skammen över att jag fortfarande inte har träffat någon, och att jag är ful, konstig och ensam överlag. Skam för att jag inte klarar av att hantera mina barn på ett bra sätt. 

 

Men hon bollar tillbaka det direkt när jag tar upp det. Säger att man visst kan jobba inom psykiatrin - att det till och med är en tillgång om man har egna erfarenheter. Påminner mig om att det inte verkar vettigt att vara kvar på en sådan arbetsplats som jag är på, förklarar att jag visst har vänner som finns där, även om vi inte ses så ofta, och att jag visst är en bra mamma till mina barn, eftersom jag verkligen ser dem. 

 

Hon säger det som att det är självklarheter, och det suddar ut lite av skammen. Ger mig lite mera värdighet. Jag tycker om henne för det.