Två Sobril och en bettskena 2.0

Min Stora och jag diskuterar olika förhållningssätt som man kan ha till diverse diagnosrelaterade svårigheter. Det är tydligt att vi ser på det på lite olika sätt. Han tycker att jag använder min diagnos som en ursäkt för att slippa göra sådant som jag tycker är jobbigt, medan han försöker övervinna det jobbiga för att bevisa för sig själv att han klarar av det och inte låter det bli ett hinder för honom. 

 

Jag försöker förklara att det inte alls är så det är. Jag försöker bara spara energi på ett smart sätt.

 

" Om jag till exempel tycker att det tar onödigt mycket energi att prata i telefonen, så mejlar jag istället. Jag har insett att det funkar bättre för mig. Om jag inte får kontakt på det viset så ringer jag förstås till slut, men helst inte".

 

Men mitt argument når inte riktigt fram.

 

" Okej, jag tycker inte heller om att ringa till folk, men jag gör det i alla fall, för sedan är det ur världen och då behöver jag inte lägga energi på att gå och vänta på ett svar", kontrar han.

 

Jag försöker med ett annat exempel för att förklara hur jag ser på det här med energiåtgång. 

 

"Jamen, så här då. Jag har insett att jag inte orkar gå i ett köpcentrum i tre timmar, för att allt myller dränerar mig. Därför har jag börjat sätta en maxgräns på en timme, för det är ungefär vad jag klarar av."

 

" Fast då låter du ju det hindra dig igen! Jag vill kunna gå i ett köpcentrum i tre timmar om jag behöver och då försöker jag istället tänka ut vad jag kan göra för att klara av det. Jag kanske måste sätta mig ned och vila i en kvart i något hörn där det är lite lugnare, och jag kanske måste peta in en tio minuters glasspaus någonstans också. Om det är vad som krävs för att det ska gå, så gör jag det! Du ger bara upp och går hem. Du måste se möjligheterna, mamma!"