Tillåt. Tillåt. Tillåt.
Jag åker med Loppan och klättrar igen. Bland "Bokstavsbarnen". Och det väcker något i mig. Förutom att Loppan verkar växa flera decimeter för varje gång hon är där, så är det som att det också gör mig lite mera tillåtande, både mot mig själv och som förälder. Att få vara den jag är (med eller utan bokstäver, med eller utan bokstavsbarn). Att få ta plats utan att be så mycket om ursäkt för det. Jag pratar med okända människor och tänker inte att jag är fel som finns. Det är en befriande känsla, och även om den inte alls sitter självklart så anar jag den. Inte bara på klätterstället, utan lite överallt. Men bland Bokstavsbarnen och deras föräldrar så känns det liksom lite extra tydligt. För att det är en sådan fantastiskt tillåtande atmosfär. Jag gillar´t.
skriven
Så fråga vad du känner att du vill veta!
Ni får gärna skiva vad ni vill läsa mer om eller om det är något annat ni känner att detta skulle jag var en sak du skulle kunna göra bättre och så. Det är ni som läser bloggen och då vore de kul om ni kom med era tankar och ideér också så kan jag möta er på hälfen liksom.
Jag svarar på alla kommentarer i ett inlägg på söndag!