Själens spegel?
Alltså, det här med ögonkontakt. Jag tycker verkligen att det är jobbigt. Sådär riktigt ordentligt jobbigt. Inte så att jag avskyr att se en människa i ögonen, men det är liksom svårt på något sätt, och jag blir så lätt obekväm av det.
Jag måste påminna mig själv hela tiden, till och med när jag pratar med mina barn. Det var guldkornsmänniskan i Alvik som som fick mig att inse det, och sedan dess försöker jag verkligen att tänka på det. Men ibland - kanske när jag mår lite sämre och känner mig rörigare i huvudet - så tappar jag det nästan helt. Jag vill sluta mig liksom, för jag tycker att det är så svårt. Överallt, och i nästan alla situationer. Jag kan nästan få panik över det ibland. Att den yttre världen får syn på mig, och jag tvingas ta in mer av den än vad jag riktigt klarar av...
Och jag vet inte om det är något npf-igt, eller om det har med låg självkänsla att göra. Vet inte ens vad jag vill säga med konstaterandet. Känner nog mest bara att jag behöver få yttra det. Ögonkontakt är jättejobbigt för mig. Och jag vet inte riktigt varför. Punkt slut där.