Mosig vemodsfredag
En sådan där dag när tröttheten slår ned som en bomb i kroppen, och hjärnan mest känns som mos. Igår fick jag massor gjort. Idag nästan ingenting. Men det är okej, det kan få vara så. Det där lite tomt vemodiga behöver också sitt utrymme. Jag tittar inåt och förbereder mig både mentalt och praktiskt inför en tuff jobbhelg och den kommande veckan med Loppan. Jag måste hålla ihop. Måste hålla mig sansad. För jag orkar inte ha mer ångest. Det bara måste gå.
Och jag träffar den snälla, tillåtande läkaren och får hjälp att strukturera. Får hjälp att skrapa ihop lite hopp, och påminnelser om att jag behöver vara snällare mot mig själv. Att det inte är fel på mig. Det känns skönt. Men samtidigt, lite uppgivet. För jag är så trött på att ständigt släcka bränder. Jag önskar mig en fastare bas att stå på. Att jag kunde få hjälp att skapa något mera långsiktigt som jag kan hantera på egen hand, utan återkommande akutinsatser från andra.
Men jag har ont i magen och orkar inte riktigt våndas på djupet idag. Istället bakar jag bröd i förebyggande syfte, skriver listor, handlar mat fram till på onsdag, och leder Friskis-pass. Någon sa att hen blev glad av mitt pass och det är gott med nybakat bröd. Det får vara som det är idag.
