Överhettning och sociala (o-)skills
Plötsligt känner jag mig helt splittrad igen. Hjärnan samarbetar inte alls. Återgång till att tappa grejer, glömma grejer och att inte kunna fokusera på det jag gör. Det är frustrerande och irriterande. Jag blir arg på mig själv. Och lite rädd. För tänk om det är ett tecken på overload, att jag helt enkelt har kört på för hårt igen? Jag vet att jag har varit igång lite för mycket, men klarar jag verkligen inget tryck alls längre?
Träffade den inte-längre-så-nya-men-snälla läkaren och undvek att bryta ihop trots att gråtklumpen i magen nästan svämmade över. Vi pratade om att säga nej, hitta balans, och om att jag inte alltid måste ligga på plus hos alla andra innan jag får värdesätta mig själv. Hon är klok och tillåtande och jag gillar att hon får mig att se saker som jag inte har sett förut - och att hon inte får mig att känna mig dålig som inte orkar jobba fullt ut än (*tacksamhet*).
Annars så är en stor del av min hjärna upptagen med att grubbla över mina sociala (o-)skills. Eller kanske snarare de facto att jag är så introvert att jag nästan glömmer bort den yttre omvärlden, och att jag känner mig så fruktansvärt obekväm tillsammans med människor som jag inte riktigt känner. Det där småpratet som liksom förväntas av en i olika sammanhang, och som verkar falla sig naturligt för så många andra, men inte för mig. På jobbet känner jag mig bekvämare med att prata med patienterna än med kollegorna. På Friskis så gör jag min grej och sedan åker jag hem. De andra stannar kvar och pratar med varandra en stund innan de drar. Jag känner mig udda. Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till det. Vet inte om jag ska acceptera eller jobba bort det. Vet inte vad som är jag och vad som är social ångest. Undrar vad andra ser och inte ser.
Hur som helst. I helgen behöver jag brusreducera. Det svåra är att veta vad som är brus och vad som är vila för min kräsna hjärna. Jag chansar på att en övernattning hos Örebro-vännen i-huset-på-landet-där-vägen-tar-slut gör susen. Där brukar jag konstigt nog kunna vara lite introvert utan att jag känner mig helt fel. Kanske för att hon är lite samma lika.
skriven
Har ägnat senaste halvtimmen åt att läsa din blogg, och det har gett mig mycket. Dels blir jag så trött på livet som aldrig gör det lätt för dom som minst förtjänar motgångar och mer kamp än man har ork till. Dels så arg för att jag kan göra så lite bakom min skärm, antagligen många mil från dig, för att du ska må bättre. så jag får väl nöja mig med att säga att det är bra att du gör som du gör nu (i alla fall det jag vet via bloggen att du gör): kämpar.
kramar