Två Sobril och en bettskena 2.0

Min värld känns så märkligt fragmentarisk. Ibland mer än annars. Jag kan inte riktigt föreställa mig helheten - vet inte ens om den finns (finns den för dig?) - men känner den ändå som ett stort saknadshål i hela mig. Det var länge sedan det var så tydligt som nu. Känslan av att inte riktigt greppa, och ångesten som kommer med det. Jag önskar att jag inte kände mig så ensam i det. 

 

Det är måndag och Loppan byter mamma. Min sjukskrivningsprocent har minskat från femtio till tjugofem och om en stund åker min Stora iväg på sitt livs andra studentfest, utklädd till groda. Min träningsmåndag. En regning måndag, som egentligen inte har varit dålig, men som ändå gräver sig in i mig och liksom tystvrålar så att det ekar i hela mig. Någonting om att delarna aldrig kommer att fogas samman till något helt. Det spelar ingen roll hur många katter jag klappar, hur många spikmattor jag ligger på eller hur många sjukskrivningar jag tar - jag kommer ändå aldrig att fatta grejen. Och från att ha varit ganska okej - har tagit mig igenom en hel dag på forskningsjobbet, för första gången på flera månader, kramat Loppan och gått därifrån utan en alltför stor klump i magen, renbäddat sängen och storhandlat mat på Mathem - så vill jag plötsligt bara gråta och ge upp. För att helheten fattas mig.