Två Sobril och en bettskena 2.0

Jag har varit ute och promenerat på eget initiativ för första gången på flera månader. Jag går helst inte ut alls när det är kallt. Men det var det självsnällaste jag har gjort på länge. Herregud så uppfriskande. Plötsligt känner jag lite liv i mig igen, och tankarna får något slags befriande flöde i sig. Jag inser hur lite kreativitet jag har i min tillvaro, både jobbmässigt och på fritiden, och hur bristen på det dödar mig. Bara att komma ut och ta lite bilder, hur obetydliga de än är. Det gör så gott.

 

Och från det hopplösa så skiftar jag till en svag längtan igen. Tänker att det kanske kan gå ändå. Det kanske inte är helt omöjligt. Men jag behöver välja en väg. Jag är så rädd för att välja fel att jag inte väljer alls, men fel väg är nog egentligen bättre än ingen väg, så jag skulle behöva börja gå. Och kanske bara försöka lita på att det ordnar sig oavsett. På något sätt.