Allt på en gång
Att förhålla sig till en ny kropp (eller kanske bara en lite annan). Att bryta vanemönster som har ristats in i sten under sådär en tjugo års tid. Att lära sig att stå ut. Att hjälpa sig själv för ungefär första gången i sitt liv. Att säga nej och att säga ja. Att leta efter förklaringsmodeller, men också efter nya vägar - och acceptans för det som inte går att förklara.
Att lära sig att trivas i sitt eget sällskap.
Det är som en hel livsprocess som har ackumulerat i något slags nu eller aldrig, där jag försöker att hantera allt på en och samma gång. För att jag måste. Det är lite överväldigande. Ibland går det inte alls. Men ibland går det också förvånansvärt bra. Inte helt smärtfritt, men i alla fall okej. Idag väljer jag att känna mig stolt över hur mycket jag trots allt klarar av. Med mina mått mätt.
Halvtidssjukskrivningen börjar göra lite skillnad. Jag panikerar inte dagligen och hela tiden över att jag känner mig totalt obenägen att hantera tillvaron. Jag kan se ljus, och stundtals tänka lite konstruktivt. Och även om jag måste säga det högt till mig själv så börjar hjärnan så smått att lyssna till mina order om att försöka fokusera på en sak i taget.
Vid tillfällen då det är lite mer stilla, så funderar jag över om det kanske är det här, som jag är i nu, som de senaste åren egentligen har handlat om. Det som jag inte har kunnat se, men som jag så smått börjar få syn på.
