Påfrestningsfritt
Jag vet att jag upprepar mig, men det är så kolossalt tydligt. Vi befinner oss på en plats, i ett sammanhang, med minimala påfrestningar, och vi har det så oerhört mycket bättre än till vardags. Loppan är gladare och lugnare, tar motgångar bättre, sätter mer ord på vad hon känner, är lättare att avleda och roar sig mer själv än vanligt. Inte så att det är lätt eller konfliktfritt, men jämfört med hur det kan vara och hur det oftast är. Herregud vilken skillnad. (Och återigen tänker jag - hur kan hon inte ha fått en diagnos?)
Och jag. Jag är inte så uppstressad, jag kan sitta och liksom bara sitta. Jag har ro att leka mer, har inte lika mycket fulångest, är mindre tvångsig och kan plötsligt njuta av varandet.
Det är så tydligt. Vi behöver mer av det här. Hur flyttar vi det med oss hem?