Trassel
Jag fortsätter att älta mina "varför?" Och fortsätter att försöka förtydliga och förstå, trots att jag precis har uttryckt att jag ska sluta med det...DUH.
Om jag tar exemplet med Loppan. Enligt utredningen så har hon vissa svårigheter, men de är inte tillräckligt stora eller många för att hon ska kunna få en diagnos. Okej, så långt fattar jag. Men sedan tar det stopp. Där hopar sig frågorna igen. De där svårigheterna som hon nu ändå har - varför har hon dem om det inte är på grund av till exempel AS? Betyder det att vi föräldrar har gjort något "fel" på vägen, men att det kan "repareras" om vi gör på något annat sätt eller jobbar tillräckligt hårt med det? Eller oavsett vems "felet" är - kan vi göra något åt dem så att hon och vi sliter mindre hårt av dem? Ska vi tänka att hon kan "skärpa sig" om vi hjälper henne, eller betyder det att hon har en oförmåga som vi istället behöver anpassa oss till (trots att den inte faller inom ramen för en diagnos)? Är skillnaden begriplig?
Det är precis så jag funderar kring mig själv också. Kan jag skärpa mig, eller kan jag inte det? Är det något som är "reparerbart", eller är det en "bugg" i grundsystemet liksom? Det är rätt stor skillnad på förhållningssätt till de två. Eller? Jag känner mig så jävla intrasslad i huvudet att jag inte ens hittar ett slut på tanken. Är jag dum i huvudet, eller är det precis så här trassligt? Acceptans i all ära, men har man ett problem som ställer till det för en, och behöver försöka jobba med det för att må bättre - behöver man inte ha någon slags förståelse för frågan "varför" då? Jag undrar verkligen...