Psyk
Så är jag där igen. Jagar upp mig och överreagerar. Men det känns som att jag är redo för psyk. Inte så där som man säger bara för att förstärka att man mår lite kasst, utan verkligen på riktigt. För jag orkar faktiskt inte. Hela mitt inre skriker av stress och jag får ju fan inte till det. Jag kan inte hantera min tillvaro. Visst, mina barn är hela och rena, jag träffar någon vän då och då, jag tränar och jag går till jobbet, även om det bara är på halvtid just nu. Men. Jag går sönder av att få det att fungera. Det känns som att någon håller på och pumpar upp mitt hjärta inifrån, som en ballong som lär explodera när som helst, rakt ut genom bröstkorgen på mig. Hjärnan är så rörig att den inte kan tänka klart och när mina barn pratar lite för högt så känns det som om någon kör in en kniv genom örat på mig. Jag fattar inte hur man kan må så här utan att kollapsa. Jag fattar det bara inte. Hur nära stoppet är jag egentligen? Ångesten river i magen och tankarna maler på som en tysk propagandafilm - jag orkar inte, jag fixar det inte, jag misslyckas hela tiden, JAG FÅR INTE IHOP DET (och varför kan ingen hjälpa mig?)
skriven
Och nu skulle jag vilja bjuda dig på en kopp te, så kunde vi tycka synd om oss själva tillsammans och känna oss mindre ensamma i vår otillräcklighet. Kram!! (och med tycka synd om sig själv menar jag inte att värdera det negativt på något sätt utan att få känna sig ledsen över att det är så här).