Det fortsätter
Jag vågar fortfarande knappt uttala orden, för jag vet hur lätt de försvinner. Men jag mår fortfarande ganska bra. Såsom i att jag inte konstant går omkring med en desperat känsla av att jag vill dö. Eller som i att ångesten är så stark att jag nästan går i bitar, på riktigt. Eller att precis allt går i grått eller svart och jag inte orkar se något annat överhuvudtaget. Känslan av att livet är kört för just mig och jag grubblar sönder mig över allt och inget.
Det är så befriande att inte vilja dö. Och att jag kan känna en slags distans till allt det där. Det är inte rakt uppe i ansiktet på mig just nu, utan det finns lite luft mellan mig och det. Det går inte att beskriva för någon som inte har upplevt det, men den där känslan av att kunna andas igen, den är så ofantligt skön. Trots att det fortfarande är tungt och svårt och skört, och jag inte vet hur länge det håller - att bara kunna få ned luft i lungorna igen...
När det är som allra svartas. Om jag hamnar där igen. Då behöver jag påminnas om att det finns något annat.
