Mer grubbel
Jag vet inte om det är motstånd eller utmattning som gör det. Eller inget av det. Jag tar fram en bunke som jag ska baka bröd i, men sedan orkar jag inte göra mer. Istället blir den kvar på köksbänken och jag ids inte ens ta beslutet att plocka bort den och inte baka just idag. Det känns liksom FÖR tungt att ens tänka kring det. Och matlistan är skriven men jag förmår mig inte att åka iväg till affären med den, trots att jag har tid. I bilen ligger böckerna som ska lämnas tillbaka på biblos, men de kommer inte längre än så. Middagen borde förberedas eftersom jag ska leda pass ikväll och behöver ha den klar i tid - jag vet vad jag ska laga - men kommer mig inte för att sätta igång. De nya låtarna i passet behöver repeteras och jag har plockat fram skivan och preppat CD-spelaren, men mer än så blir det inte. Jag fastnar innan jag ens har börjat - med tamejfan allting just nu.
Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Ska jag gå emot energibristen/olusten och bara göra det så att det kanske känns bättre, eller ska jag tillåta mig att inte göra något mer än det absolut nödvändigaste just idag? Jag är som helt oförmögen att tänka en tanke till slutet, liksom paralyserad. Som att synapserna har blivit felkopplade och hjärnan har hakat upp sig på error. Det händer liksom ingenting. Den bara står och tuggar på samma ställe, som min dator på loftet när den har tappat wifi-kontakten. Det känns som att jag behöver seriös hjälp, men eftersom det inte finns någon så måste jag lösa det på egen hand... trots att datorn har hängt sig. Eller så är det bara en simpel krisreaktion på något som inte alls är så stort som jag tror, och som bara behöver få lite tid på sig att rinna av mig...?
Hur som helst så vill jag gråta. Jag känner mig ensam och utlämnad.