Att vara med utan att delta
Jag har en drömperiod just nu. Drömmer intensivt och levande, och det känns som att jag besvarar en massa egna frågor medan jag sover. Inatt var det glasklart. Inte lika tydligt när jag vaknade, men kontentan hänger kvar i tankarna; jag älskar livets detaljer, men inte livets helhet.
Jag vet inte om det låter som att jag går på LSD för alla andra utom mig själv, men det är som att de där orden ringar in nästan hela min existens. För precis så är det! Jag älskar den delen av livet som innehåller himlakontraster, prasslande löv, en liten Loppas snusande andetag, ett Tonårstrolls briljanta skarpsynthet, omtanke mellan vänner, glittrande människor, ett oändligt hav, vinden mot huden och doften av kaffe och tända ljus... Allt sånt. Jag älskar det stora i det lilla, och att bara få sitta och ta in det. Men det där som är runtomkring, som liksom binder ihop allt till någon slags helhet, det får jag inte riktigt ordning på. Det är mest bara ett svårgreppat trassel utan varken början eller slut. Det är det som ställer till det för mig när jag försöker att hitta någon slags väg i livet...
I drömmen blev jag plötsligt så sjuk att jag föll ihop och blev liggandes. Helt okontaktbar men samtidigt medveten. Oförmögen att resa mig upp och så nära döden att man behövde ta hand om mig snabbt för att jag inte skulle försvinna iväg. Andras omsorg som inte krävde någon som helst mätbar motprestation. Jag hörde och upplevde allt som hände omkring mig, men kunde inte göra annat än att bara ligga där och ta emot hjälpen. Liksom befriad från livet men ändå med, och med en skön bomullig känsla i kroppen.
Jag fattar att det låter skruvat och kanske dystert. Men för mig är det verkligen glasklart. Det är så jag till stor del upplever tillvaron. Och Ex-frus välanvända ord, om att hon ibland skulle vilja vara en sten, har nog aldrig varit så tydliga för mig.
Jag inser att jag har känt så här ända sedan jag var liten. Det var därför som jag satt med jackan över huvudet i trettio mil, när vi åkte upp till Hälsingland med familjen om somrarna. Eller inklämd i ett litet skrymsle bakom soffan i vardagsrummet när alla andra satt och tittade på TV. Eller under skrivbordet i mitt rum, med låst dörr. Jag satt där och tog in livet/världen, lyssnade och var med, samtidigt som jag slapp delta...
Det är så klockrent jag. Men vad betyder det egentligen, och vad gör jag med den insikten?
