En bra och en dålig dag
I nästan arton år. Har jag känt mig ifrågasatt som förälder. Kännt mig dålig (trots att hjärtat egentligen säger annat) och misslyckad, för inkonsekvent och för oauktoritär. "Du måste sätta hårdare gränser, säga ifrån och visa att saker och ting får konsekvenser". Jag har fått höra det om och om igen. Och det stämmer säkert. Jag borde nog ha gjort det/göra det. Jag är inte så bra på det. Men jag försöker också förklara, att mina egna svårigheter tillsammans med två väldigt krävande och speciella barn (kanske inte med diagnoser, men troligtvis i närheten av ytterkanten) har gjort att det inte är så "enkelt". Det är liksom lite mer komplext än så. Men det känns inte som att någon förstår (hur mycket jag än försöker förklara). Så jag fortsätter att känna mig usel...
Jag försöker påminna mig själv om att jag har två fantastiska barn, att de inte på något sätt är "förstörda", och att jag alltid gör så gott jag kan. Jag har slitit hårt och ganska ensamt, men har ändå lyckats lotsa dem så här långt utan några jättestora "missöden". Det är rätt bra, och det spelar egentligen ingen roll vad andra tycker eller tänker, för de vet inte hur vi har det här hemma. De v e t inte.
Ändå kan jag inte låta bli att oroa mig för att allt är mitt fel. Att jag bara funderar över diagnoser för att hitta en förklaring som inte gör lika ont. Att jag överdriver och hittar på för att mörka mina egna svagheter. Det är så det känns. Och jag blir fanimej galen snart, av att inte veta vad som är vad. Är jag till exempel helt värdelös som ens tänker tanken att mitt snart artonåringa Troll ska försöka flytta hemifrån, för att jag inte orkar mer eller tror vi är så bra för varandra i den nuvarande formen, när han kanske behöver mig som allra mest?
Det har varit en helt schitzad dag överlag idag. Ena stunden har jag känt mig nöjd med att jag är så pass lugn och osvår på det nya extrajobbet, och i nästa har jag kännt mig för mycket (för pratig och för skämtsam), virrig och totalt inkompetent. Jag vet inte vilket som stämmer mest överens med verkligheten.
Och så har jag känt mig okej med mig själv, varvat med fulångest och mer äckelkänslor än på länge. Tänkt att det är helt okej att jag äter glass och ett extra stort kvällsmål eftersom jag har tränat hårt, men sedan fått ångest över att jag ätit mig för mätt och är för uppsvullen (läs IBS-mage). Blärk. Hur kan en människa vara så splittrad?
skriven
Du, om du nu kanske varit lugn och osvår och pratig och skämtsam och virrig (totalt inkompetent VET jag att du inte var, ingen kan kunna ett nytt jobb med en gång, det är omöjligt. Men du kan massor av saker även om du inte vet rutinerna just där) så är det okej!!! Du kan vara allt det och om det var så du var just idag så ÄR DET OK! :) en annan dag är du kanske lite mer av något annat, och det kommer också vara ok! Du är liksom du, och du är ok. Hur du än är.
Sedan tror jag att om du har en känsla eller får en tanke så ska du lyssna på den och din magkänsla. Den försöker säga dig något och sådant väcks inte från ingenstans. Tänk aldrig om dig själv att du överdriver eller försöker bortförklara utan Ta dig själv på allvar. De som på riktigt överdriver och bortförklarar är inte samma personer som funderar över om de gör det, min övertygelse.
Kram!