För skört för att bli till ord
Jag smyger fram som på skör is just nu. Jag ser och känner vackra, värdefulla saker, men är lika starkt medveten om att jag kan trampa igenom när som helst. Ner i det isande kalla, mörka. Det dödliga. Ändå är det något inom mig som gör att jag inte stannar upp för att ta ställning till om jag ska fortsätta på samma spår, eller om jag ska vända om. Som att det i sig skulle kunna få isen att brista. Så jag fortsätter att låta det vara. Ordlöst och icke-sönderanalyserat.
Jag har trappat ned på min medicin. Jag försöker att skaffa mig en starkare kropp. Jag tränar. Jag äter. Jag lyssnar på musik. Jag sover. Jag dricker kaffe och tänder ljus. Jag läser. Jag adventsfikar. Och jag städar... inte så mycket.
Tiden känns rätt svårgreppad just nu. Som att den har rymt en halv livstid på bara några dagar. Sådär som när stora saker händer i ens liv och man inte fattar hur resten av världen bara lever på som vanligt. Jag vet inte varför, men så känns det....
