En tisdag
En dag. När jag inte tog mig iväg till jobbet. När jag satte mig själv i första rummet och hasade runt i pyamas till klockan 17. När jag låg och sov för att jag inte kunde annat. När jag blundade och tittade inåt på ett annat sätt än jag brukar. När jag ringde till nya läkaren och grät - både av förtvivlan och sedan av tacksamhet över hennes stöd. När jag inte hade någon aptit alls, utan åt lite hipp som happt eftersom jag inte orkade bry mig. När jag ändå lyckades laga en rätt god viltskav. När Tonårstrollet fick mig att skratta och tänka ett varv till, trots att hjärnan mest är mos. När jag klappade katt. När jag grät igen, fast över något fint. När jag erkände en av mina största svagheter för en vän. När jag inte orkade tänka fram någon lösning på den låsta situationen, och lät det vara så...
En tisdag i december. Dagen har varken någon start eller -slutpoäng, och jag vet inte alls vart jag befinner mig. Men jag har tillåtit mig för första gången på väldigt länge, och jag tror att det var nödvändigt.