Att kapitulera
Jag måste sluta att jämföra mig. Utgångspunkten är jag och ingen annan. Det spelar ingen roll hur det är för andra.
...
Det känns som att jag just har avslöjat mig själv som tidernas största bluff. Jag har klätt av mig alla kläder och vandrat naken genom stan. Som alkoholisten som plötsligt berättar vad hen pysslar med när ingen ser. Lägger korten på bordet, visar sina gömställen och säger orden högt, både inför sig själv och inför någon annan. Kapitulerar. Så som jag föreställer mig det - så känns det.
Hon var egentligen den sista jag ville pröva tankarna med. Den sista som jag ville skulle få rätt. Men hon är också den bästa för just det. Finaste. Jag vill inte analysera kring om det är rätt eller fel, men kan inte undgå att känna en stor lättnad mitt i gråten. Som att jag äntligen har fått lägga ned en tung sten som jag har gått runt och släpat på hur länge som helst. En liten stunds avlastning. Och glasklar insikt. Och samtidigt - vad fan gör jag nu?