Två Sobril och en bettskena 2.0

Usch, jag kommer aldrig att vänja mig vid detta. Att bara få ha Lillskruttan hos mig varannan vecka. Det är klart att det är skönt på ett sätt. Egentid, sömn och allt det där. Men mest är det bara sorg och saknad och, som idag (första dagen utan henne) - ett stort, svart hål av ångest som suger ned mig. Tomheten blir som mest påtaglig dessa dagar, och mina egna stökiga tankar får plötsligt utrymme att härja fritt. Jag har så svårt att förhålla mig till det. Ändå har det gått tre år nu. Men nej, jag vänjer mig inte. Det är inte så här det ska vara. 

 

Lyssnar på Winnerbäck igen och sveper den stulna grå landstingskoftan lite tätare om mig. Idag känns det kallt. Funderar på hur länge en äppelpaj håller sig innan den blir dålig, och på hur jag ska tackla min separationsångest. Inte bara när det gäller Loppan, utan överlag. Den gör ju så ont i mig, och jag börjar inse att jag är så rädd för den att jag gör nästan vad som helst för att slippa den. Att jag till och med gör våld på mig själv ibland, låter andra få mer än jag har eller vill ge, för att det på något märkligt sätt är mindre plågsamt. Fast på sikt är det nog inte det. Jag tror att det slår tillbaka. Gör bara en annan sorts skador på själen. Irrar vidare i tanken och påminner mig själv om att jag ska öva mig på att tillåta mig att bli arg. Ilska är sunt i lagom dos, och lär inte skrämma iväg bra människor.