Fragment från en meditation
Så är jag här igen, i ett nytt försök att hitta orden. De där som har varit frånvarande så länge, men som jag fortfarande har något slags behov av att fånga och formulera. Jag tror att det är mitt sätt att stanna upp och försöka få syn på det som faktiskt är. Det där svårgreppade som fladdrar runt och till stor del skaver och gör ont inuti.
Jag vill försöka skriva helt utan krav på prestation, censur eller rätt formuleringar. Det behöver inte ens vara begripligt eller sammanhängande. Det är det lösryckta jag vill få tag i, så att det så småningom kanske kan bilda en helhet som går att förstå och ta till sig. Jag gör det inte för någon annan, utan enbart för mig själv. För att jag behöver det. För att jag fortfarande, efter alla års sökande, famlar. Vissa svar har kommit till mig, och vissa saker som har varit svåra att se har kristalliserat sig och blivit tydligare. Men det finns fortfarande så mycket kvar. Så mycket mörker, så mycket skav, så mycket fladder. Hur ska jag komma åt det?
Jag mediterar. För första gången på länge har jag tagit mig tiden. Prioriterat och samlat tillräckligt med mod för att våga möta mig själv. Och orka. För det är där jag brister - i modet och förmågan att stanna upp och se vad som händer när jag möter mig själv och det som är livet. Mitt liv. Så som det är och så som jag vill ha det. I meditationen, djupt nere i vilan, tillåter jag tankarna att flyga fritt. Fragmentariska bilder, ord och känslor kommer till mig. Något om att jag behöver omge mig med vackra själar, våga mer, sträva efter mer ro, se mitt eget värde och tillåta en tanke att få finnas - den om att jag är möjlig att älska. Och jag ser mig själv sittandes på en sten och se ut över havet, det stora, fria - där kan jag andas och få ro. I nästa stund ser jag mig själv genom fönstret i en stuga på landet, lugnt fixandes i köket som lyses upp av en fotogenlampa som står på bordet. Utanför på tomten växer det blommor, jordgubbar och kryddor som jag har planterat. Jag är själv, men känner mig inte ensam. Eller? Saknar jag någon att älska och någon som älskar mig? Jag vet inte. Det är nästa tanke som jag följer, men jag får inget riktigt svar på den. Det enda som kommer till mig är det om att jag behöver förstå att jag är värd att älskas, och jag antar att det är det viktigaste. Men jag vet inte hur. Kanske måste jag först våga dyka ned i självhatet och möta mig själv där, känna smärtan i det och se vart det kommer ifrån. Sätta ord på sorgen. Det har jag aldrig riktigt vågat, men det kanske är dags nu...