Gästspel

Nej, jag är inte tillbaka. Jag gör bara ett gästspel. Jag vet inte ens vem som bloggar längre, men det här är ändå något slags forum där jag kan  sätta ord på det som är, och just nu är behovet stort så jag gör det jag måste. 
 
Som vanligt så är ordsättarbehovet som störst när jag är som mest förvirrad och kravlar mer eller mindre på knä. Det ger förstås en ganska skev bild av det som är jag, men det spelar ingen roll just nu, det får bli som det blir.
 
Jag vet inte riktigt vad som händer just nu, men jag hasar långsamt nedåt. Det kanske är tillfälligt. Det kanske beror på att järnbristhelvetet är tillbaka. Kanske på PMS. Eller så är det kanske åratal av sömnbrist som börjar komma  ikapp mig på riktigt. En människa måste sova, det går inte annars. Det vet alla. Men jag kan inte. 
 
Jag funderar också på hur mycket AST-grejen spelar in? Både på de facto att jag inte anpassar mitt liv särskilt mycket efter diagnosen, och på att jag  utåt sett inte ens har den. Vissa vet, men de flesta inte. Och av de som vet, så förstår de flesta inte alls vad den innebär. Att det faktiskt är en funktionsnedsättning som gör att jag stapplar fram på ett ben, medan de flesta andra tar sig fram på två. Jag kommer också framåt, men skillnaden i energiförbrukning är rätt stor. Bara grejen att gå omkring och låtsas som att jag inte måste kämpa utav bara helvete med nästan allt jag gör tar obeskrivligt mycket kraft. Och jag vet inte - hur förhåller man sig till sådant?
 
Jag hade någon slags förhoppning om att jag skulle kunna få hjälp med sådant här när diagnosen väl var satt (typ samtal kring förhållningssätt, energikartläggning, hjälpmedel eller what ever) men så är det inte. Det finns ingen hjälp. Det här måste jag klura ut och klara av själv. Troligen just på grund av att jag är så jävla välfungerande utåt sett (och även "inåt" på många sätt). Hade det märkts mer så hade det kanske varit lättare att se behoven, men nu är det som att det är jag själv som måste tala om för "hjälparna" vilken sorts hjälp jag behöver - och det är ju exakt det som jag inte kan. För att jag har en AST-hjärna. Det är liksom det som är grejen. Hade jag kunnat komma på egna lösningar hade jag med största sannolikhet gjort det vid 45-års ålder, men jag famlar ju fortfarande, så uppenbarligen inte. 
 
Men hur gör jag då för att orka mer? Hur gör jag för att inte trilla ned i depphålen hela tiden? Hur gör jag för att inte behöva leva med konstant ångest? Någon måste väl för fasen kunna sådant här? Eller?