...
Jag är en dålig människa. Jag kan inte njuta av livet, trots att jag vill. Jag kan inte vara cool och vara i nuet, trots att jag vill. Jag kan inte gilla läget, trots att jag vill. Jag kan inte ge mig själv kärlek, trots att jag vill. Jag kan inte acceptera, trots att jag vill. Jag kan inte samla guldkorn på hög, trots att jag vill. Jag kan inte vara glad, trots att jag vill.
Jag kan fanimej ingenting. Trots att jag vill.
Ingenting blir till något helt. Allt är bara fragment som försvinner direkt efter att de har skapats. Som någon slags konstant närminnesförlust. Allt hänger bara löst och ingenting bildar någonsin någon greppbar helhet.
Trots att jag vill.
Idag gråter jag igen.
(Och så förbannar jag mig själv lite till, trots att jag inte vill).