Acceptera och försonas
Jag raderade gårdagens. Det om att jag känner mig mindre värd när jag jämför mig. Det om att de har så mycket och vi så lite. Jag vill inte vara en missunsam människa. Det var i och för sig inte poängen, men ändå, det känns fel. Att semestra ihop med hela ursprungsfamiljen väcker saker och ting, allt sprunget ur känslor, bortom förnuft och rationalitet. Känslorna är förstås viktiga. De måste få finnas. Men jag vill inte vara arg, frustrerad och ledsen. Jag vill kunna förlåta, acceptera och försonas med det som är och har varit. Oavsett allt. Jag vill kunna ställa mig över det som tär och ge plats åt någon slags värme och kärlek istället. Jag vill åtminstone försöka, för det kommer kanske en dag då chansen är förbi.
Jag är inte mindre värd och jag behöver inte låta saker och och ting som gör ont eller stör komma ända in. Jag behöver inte tillåta det. Om jag försöker fokusera på det fina istället, så kanske det fula inte får lika stor plats. Jag måste försöka för att få veta.