Torsdagsdipp
Det är ett under att jag har fått något gjort överhuvud taget idag. Den där välbekanta handlingsförlamningen har intagit min tankevärld, och halva dagen hann gå innan jag ens lyckades ta mig ur pyamasen. De här dagarna skrämmer mig. När panikångesten liksom lurar runt hörnet och det känns som att jag inte har någon kontroll över hur det ska utveckla sig. Tack och lov för den snälla, tillåtande läkaren som ringde tillbaka efter ett desperat meddelande, och faktiskt hjälpte mig att bryta det mest akuta. Jag fick en klok och greppbar handlingsplan som jag ska försöka hålla mig till över helgen, och blev påmind om att en dipp inte är hela världen. Med tanke på allt som rör sig i mig just nu så är det till och med rätt så logiskt. Och även om det känns som ett misslyckande att behöva be om hjälp, så var det ändå något bra i att jag ringde innan det brakade loss, för att liksom reducera risken. Det är nytt. Så en klapp på axeln till mig själv för det, trots allt, denna blåsiga valborgsmässoafton.