Stor och Liten
Jag tänker på min Stora och på min Lilla. Mina fina, fina barn. Tonårstrollet med ögon som säger allt. Som kan både blixtra och glittra på ett alldeles hänförande sätt. Och så det där stora leende som får hjärtan att smälta som sockervadd i solen. Så smart och klok och rolig på sitt alldeles speciella sätt. När han vill.
Och så Loppan. Virvelflickan med det tossiga håret, springet i benen och en blick som visar själ och visdom trots att hon bara är sex. Sprudlande, funderande, med känslorna utanpå huden, men samtidigt så härligt självklar på något sätt.
Jag är så oändligt tacksam för att de finns. Och samtidigt, plågad av den konstanta känslan av otillräcklighet. Och den stora skräcken; att livet ska bli för svårt för dem, eller att de inte ska känna sig värdefulla eller älskade som de fantastiska personer de är. Av mig, eller av andra. Jag önskar att det fanns en garanti. Att jag kunde ge dem en livslång kärleksdos som garanterade en stabil grund att stå på oavsett vad som händer omkring dem. Jag önskar att jag kunde säkerställa någon slags trygghet som de kan vila i när det blåser, och som hjälper dem att våga leva livet. Och. Att värdesätta sig själva och andra, och kunna hitta guldkornen som finns i både stora och små tillfällen.
Mina kärlekar...
