Två Sobril och en bettskena 2.0

Vissa dagar är gråare än andra. Uppförsbackarna är lite längre och nagelbanden på de kalla händerna lite trasigare.

 

(Fäller upp mitt paraply och plåstrar om med rosa Hello Kitty-plåster)

 

Jag försöker att ha tillit till processen. För det är så uppenbart just nu. Jag tokprocessar. Full fräs framåt liksom. Som att det som händer i mig lever sitt eget liv, och det enda jag kan göra är att hålla i mig och försöka hänga med, oavsett hur läskigt det känns. Det är nyväckt ilska, komplexa relationer, tankar om då och nu, hur och varför, om att tillåta sig, och, återigen - om gränser, mina egna och andras. En separation är tydligen inte färdigbearbetad och kanske krävs det en konfrontation för att jag ska kunna komma vidare. Trots att det är helt fel tajming.
Hur som helst. Jag anar något stort och viktigt. Försöker att samla mod för att jag ska våga. Behöver våga. Och jag fascineras av att Universum liksom verkar processa med mig i allt det här. 

 

Grunnar också över mina motiv till att vilja dela med mig av mina egotankar här på nätet (*blinkblink* K), och tillåter mig att stå för att det till viss del handlar om en önskan om att få bekräftelse. Absolut. Så är det väl för oss alla? Men det handlar också om att göra det abstrakta lite mer konkret, om att försöka återta lite självrespekt, och att känna någon slags närhet mitt i den stora ensamheten.