Oro
Efter sex veckors nästan frånvaro är de tillbaka igen. Utbrotten. Skriken. Den där stressen och frustrationen. Tröttheten. Ilskan. Slagen. Allt det som vi har varit så förvånansvärt förskonade från hela sommaren. Nu är lovet snart slut och som på ett brev på posten kommer allt tillbaka. Hårborstar som kastas, kläder som sitter fel, mat som är felgjord, kuddar som är obekväma, täcken som ska fixas tusen gånger, snytpapper, inseketskontroller, låsningar, duschångest, maratonnattningar och dörrar som smälls igen för minsta lilla.
Nu drar vardagen igång på riktigt igen och jag förstår ju att det är det det handlar om. Förändingen som ligger i luften. Att vi ska gå in i en ny fas efter en lång och ofantligt skönt kravlös semester. Vi har mått så bra, båda två, men nu ska vi in i hjulet igen. Det där som snurrar alldeles för fort för oss båda. Det oroar mig. Gör mig stressad och pockar på med den där välbekanta känslan av otillräcklighet. Jag vill inte.