För mycket och för lite

Jag är på någon konstig plats just nu där musiken jag lyssnar på känns för mycket, doften av häggen blir för överväldigande och jag inte kan vara tillsammans med folk trots att jag nästan går sönder av att vara ensam.
 
Ena stunden river ångesten så hårt att jag måste knapra stark stark medicin för att överleva, nästa känner jag mig så deprimerad att jag bara vill lägga mig i fosterställning och aldrig mer kliva upp. Och däremellan - helt tom och likgiltig inuti. 
 
Jag känner för mycket och för lite på en och samma gång. Våndas över klimatet, bristen på tolerans, hetsen och stressen, okunskapen och galenksapen som finns överallt. Jag längtar efter närhet och kärlek, men vill samtidigt vara själv. Går till den nya terapeuten med något slags hopp i maggropen - och gör mina läxor - men tror samtidigt inte på det och vill helst bara skita i hela grejen. 
 
Och jag tränar. Ju mer ångest jag har, desto hårdare kör jag. Tömmer hjärnan och kör slut på kroppen, men går samtidigt igång på adrenalinet och känslan av att pressa mig själv mot gränser. Inser att det är min ventil, men också att den inte är helt sund. 
 
Jag mår inte bra, men hoppas att det mest är järnbristen som gör det och att läkaren förstår att jag måste få en påfyllning. Typ nu. Annars kommer jag att sluta fungera. Eller så måste jag plocka upp något antidepressivt igen. Det vill jag inte, men kommit fram till att jag kanske måste - för det här funkar faktiskt inte.