Så var det dags igen - hej utmattning.
Nu händer igen. Livet. Det där som jag uppenbarligen inte klarar av. Jag försöker och försöker att få ihop det till något greppbart, men det går fanimej inte. Jag tappar det alltid och så blir det kaos i huvudet. Det är så mycket att hålla ihop och hinna med, men jag orkar ingenting. Jag gör det mesta ändå, men närmar mig branten och snart står jag där och balanserar igen. Jag hatar det.
Skriver i någon slags affekt, så jag antar att bilden blir lite skev, men det känns som att jag har kämpat med det här i hela mitt liv. Det är som att hela livet är en enda lång lista över saker som jag måste komma ihåg, hålla ordning på, prioritera, planera, hinna med, och kunna pricka av. Och sedan börjar det om igen. Det är så jag tar mig framåt. De där mellanrummen som borde innehålla något slags liv består istället av kom-ihåg-listor.
Det spelar ingen roll hur många arbetsterapeuter jag träffar, eller hur många appar eller veckoplaneringstavlor jag skaffar mig - det är inte det som är problemet. Jag kan hantera att jag har en läkartid på tisdag, ska göra läxor med Loppan på torsdag eller träna på söndag. Jag kan hantera att jag har ett patientbesök klockan tio och ett annat klockan elva. Det är allt det där emellan som jag inte klarar av. Det där som inte går att planera in i en kalender. Att posta ett brev, ringa ett samtal, slänga soporna, storhandla - eller småhandla-, förnya körkortet, vattna blommorna, dammsuga, gå till apoteket, åka till tippen, köpa presenter, svara på mejl, kolla upp vart jag ska ta vägen om krigslarmet går...
Allt det där. Jag kan inte. Hinner inte. Orkar inte. Kan inte prioritera, inte strukturera. Och jag kommer inte åt livet som skyms av allt det där. Vad blir det då kvar liksom?
Hur gör man?