Två Sobril och en bettskena 2.0

Det känns lite studsigt just nu. Lite hit-och ditigt. Semester. Bara jag. Och jag njuter faktiskt. Jag brukar vara dålig på det, men jag tar hand om mig. Jag åker till stranden, brer ut min handduk, petar in lurarna i öronen och stänger ute världen med olika poddar. Badar (!) Jag som aldrig badar. Jag vågar. Och jag njuter av ljumma vindar mot solvarm hud. Tränar. Hårt och mycket, men jag sitter också på balkongen med ett glas vin. Tillåter mig. Och jag tittar på film. Jag som inte brukar tillräckligt med ro eller ork. Jag tar mig tiden. Ger mig tiden. Och jag känner mig ganska lugn. 

 

Samtidigt känner jag mig lite vemodigt ensam. Jag tycker om att vara ensam, men vissa stunder är det lite för ensamt. Och hela tiden finns det en svärta bakom alltihop som kämpar för att ha kvar sin plats. Den där som trots allt fint och bra bara vill få ge upp. Den som inte riktigt orkar. Den som tycker att det är för svårt. 

Jag ska erkänna att jag får kämpa för att inte låta den ta för mycket plats. Det kanske låter konstigt, men jag studsar mellan ytterligheterna. En längtan efter att leva, men samtidigt inte riktigt orka eller veta hur. Jag kan i stunden, men har svårt i längden. 

 

Just nu, i den här stunden, i solen på balkongen, andas jag dock ganska lätt.