Slut på andrum
Hemma igen. Tillbaka i verkligheten. Borta från Andrummet. Och som vanligt när sommaren går mot ett slut och semestern är över så är ångestklumpen i magen gigantisk. Inte som i "synd att semestern är slut", utan som i ångest på riktigt. Jag mår så ofantligt mycket bättre när jag är ledig och slipper krav och press och stress. Mina aspiga problem reduceras rejält när jag har luft i systemet, och det blir så plågsamt tydligt hur jag påverkas till det sämre av det motsatta. Jag önskar att jag hade möjlighet att jobba mindre, men det är som det är och jag måste bara försöka förhålla mig till det på något sätt. Försöka få det att funka ändå. Det positiva är att jag har ett nytt jobb att se fram emot, och förhoppningsvis kommer den förändringen att leda till något bra. Jag är livrädd, men samtidigt nyfiken och glad. Jag tänker att det kanske är min tur nu.
