Passar inte in
Jag kan inte riktigt värja mig. Ibland blir det för uppenbart. Jag passar inte in i min familj. Så är det och så har det alltid varit. Mitt liv passar inte in, mitt sätt passar inte in, mina värderingar passar inte in, mina barn passar inte in. De andra är välanpassade, stabila, har pengar att spendera, lydiga barn och dyra attribut. Yta är viktigt. Förståelse och kamp - inte så viktigt. För mig är det helt tvärt om, och i det här sammanhanget gör det mig gråtfärdig. Ibland gör det mig upprorisk och får mig att vilja överdriva mitt ännu mer, så att det riktigt sticker i ögonen, men egentligen tror jag inte att det behövs. Jag sticks redan som det är.
Egentligen är jag stolt. Jag kan se sådant som är viktigt på riktigt, jag vill förstå det som finns utanför ramarna och jag behöver egentligen inte särskilt mycket för att vara nöjd. Ändå känner jag mig så förbannat fel tillsammans med dem. Eller så har det bara blivit lite för mycket tillsammanstid.