Två Sobril och en bettskena 2.0

Mamma + vardag = failure.

 

Tillbaka till misstagen som leder till att Loppan flippar, så att jag blir arg på henne, trots att jag egentligen är arg på mig själv för att jag faller i min egen fälla. Jag vet ju så väl, ändå gör jag samma fel om och om igen. Det har inte märkts under ledigheten, för felen görs oftast under någon form av press eller stress, och det har vi varit förskonade ifrån i flera veckor. Men nu är vi där igen. I känslan av tröstlöshet och frustration över att inte veta förrän efteråt hur fan situationen ska hanteras. 

 

Till exempel så ska jag inte åka och titta på skor åt Loppan och sedan i förbifarten på väg därifrån titta in en sväng på H&M, för då kan man satsa pengar på att hon hittar någon glittertröja som hon bryter ihop totalt för när jag säger att hon inte kan få den. Alltid dessa glittertröjor. 

 

Och till exempel så ska jag inte sura ihop för att hon inte känner för att åka och klättra igen efter ett långt uppehåll, samtidigt som fritids och skola drar igång efter samma långa uppehåll. Det är klart att hon inte orkar med allt på en och samma gång. Det blir för mycket att hantera, även om det är en rolig grej. Jag borde fatta. Både hennes olust och min egen frustration över att saker och ting inte blir som de var planerade. 

 

Och till exempel så borde jag inte bli grinig när hon bryter ihop och tvångsar till det när det är så uppenbart att det beror på att det har med alla förändringar att göra. Istället borde jag försöka hjälpa henne att göra saker och ting lite mera greppbara. Strukturera och skapa tydlighet. 

 

Men allt det där kommer jag inte på förrän efteråt, och då är det liksom för sent. Då är alla redan arga och ledsna. Jag önskar att jag var bättre på sådant här.