Arg som fan
Jag är så arg att jag inte kan sova om nätterna just nu. Jag fixar inte att människor dömer ut andra. Det är så lätt att sitta i ett välordnat liv och döma ut människor som inte lyckas leva lika "välordnat". Det är tydligen svårare att vara medmänsklig och försöka förstå. Att döma utan att ha någon aning om hur den andra personens livssituation ser ut, utan att vilja se utanför sin egen snäva värld, och utan att inse att vad som helst kan hända vem som helst. Livet kan när som helst ta en helt annan vändning än den man tänkt sig.
Det är lätt att se ned på människor som av olika anledningar inte klarar av att jobba hundra procent, och tänka att de får skylla sig själva om de får det svårt ekonomiskt. Det är lätt att säga att man aldrig tänker sjunka så långt att man går på bidrag och att de som gör det är lata och bekväma, för det finns visst jobb. Att någon kan ha jobbat stenhårt i hela sitt liv, och jobbat så hårt att hen har jobbat sönder kroppen så att det inte går längre, så att det inte är möjligt att ta ett städjobb - är tydligen bara lathet. Att någon får sin värld slagen i spillror på grund av en olycka, skilsmässa, sjukdom eller vad som helst, och helt enkelt inte orkar eller kan jobba, räknas tydligen inte heller. Att sitta på så höga hästar att en inte tror att vad som helst kan hända vem som helst gör mig så arg att jag vill skrika. Och att jag inte gör det, för husfridens skull, gör mig nästan ännu argare. Arg som fan.