...
Den där panikångestattacken som kommer plötsligare än du hinner förstå vad det var som hände. Helt feltajmad och utom kontroll. Bara sådär. Bam!
Idag kom den igen.
Visserligen var jag med rätt människa, men på helt fel plats och tidpunkt, och jag var inte alls beredd. Det brukar inte hända någon annanstans än när jag är hemma med mig själv, men nu var det andra gången på kort tid. Och jag vet inte varför.
Jag skäms, men är samtidigt tacksam för att jag fick hjälp och tid att vänta ut det. För det är ju så, att människan orkar inte ha ett sådant stort ångestpåslag hur lång tid som helst. Till slut så vänder det och ebbar ut. Det behövs egentligen bara tid och någon som hjälper en att börja andas igen. Det fick jag, och för det är jag tacksam.
Det absurda i hela - eller kanske det fullständigt normala - var att jag åkte iväg och ledde Friskispass två timmar senare. Med huvudet och kroppen helt urlakade, lite som när du just har kommit ur en febertoppsdimma. Helt kajko. Men jag fixade det. Tamejfan. Klappar-mig-själv-på-axeln-för-det.
Nu känns det bättre, och jag älskar att jag har min träning. Jag tror att den är min räddning.