ovärt
Nu minns jag exakt igen. Varför jag tidigare i år (i samma veva om jag blev sjukskriven) bestämde mig för att jag aldrig mer ville tillbaka till Danderyds-jobbet. Jag räcker inte till, hinner inte vara mänsklig, har för lite erfarenhet och har för svårt för att hålla koll på alla tusen trådar samtidigt. Jag är helt enkelt inte bra där. Folk kan dö och det är mitt ansvar. Det var därför.
Ändå är jag tillbaka. Idag och i morgon. För att jag måste ha in pengar. Men känslan är precis densamma. Det är inte värt det. Inte värt att gå hem för dagen och känna sig helt värdelös, sönderstressad och orolig för att något ska ha gått fel eller missats. Inte värt att inte kunna ge en värdig vård. Inte värt att knappt hinna äta eller gå på toaletten. Inte. Värt. Jag måste komma på en bättre lösning.
Dagens enda tvåminuterskaffestund.