Ögon - kontakt
Jag funderar vidare på det här med ögonkontakt som jag skrev om för ett tag sedan (här). Jag tänker att det finns något viktigt i själva ordet ögonkontakt. Det är ju till stor del så som vi människor ser varandra. Alltså verkligen ser. Att möta en annan människas ögon med en seende blick. Det är stor skillnad på att titta på någon och att se någon. Och någonstans i det seende mötet så blir vi ju själva också sedda.
Jag undrar om det ligger något i det där, och att det bidrar till den där känslan jag släpar runt på, av att jag inte riktigt finns? Jag tar inte in andra , och blir inte sedd av andra (eftersom jag oftast flackar med blicken eller stirrar ned i marken). Det blir liksom mest bara jag, i min egen värld. Ensam och ganska mentalt isolerad.
Jag måste börja öva på att möta blickar.