Längtanshål och bepansrad hud
Och ibland (rätt så ofta, fast lite i smyg så att jag knappt märker det) tänker jag på det här med kärlek igen. Den där till någon annan än mina barn och andra nära. Jag insåg idag, att det måste ha gått runt fem år sedan jag och ex-fru skilde oss. Fem år. Och jag har inte varit med någon annan sedan dess. Det är sant.
Jag tänker att jag är för ful, för fel, för konstig och för tråkig för att någon skulle vilja ha mig, men också att jag har haft så fullt upp med att överleva de senaste fem åren, att det bara inte har gått. Och jag har inte heller varit mottaglig. Men det är jag fortfarande inte. Och jag undrar om det har med dålig självkänsla, rädsla eller brist på utrymme att göra? Eller på att jag faktiskt inte vill?
Det känns som att jag har glömt bort hur man gör. Och som att min hud har blivit bepansrad av att inte ha blivit berörd på så lång tid. Som att hela jag är en slags vandrande sköld. Jag rycker nästan till om någon rör vid mig. För att det känns så ovant. Och jag vet inte varför det är som det är - eller om det ens är okej.
Ibland känns det som att jag inte vill ha det på något annat sätt. Ibland är längtanshålet så stort att jag inte ens vågar se på det. Istället cementerar jag skölden ännu mer. Gör mig liksom oåtkomlig. Och längst där inne skaver en känsla av att alla andra går vidare, men jag står bara kvar. Och jag vet inte ens varför.
