Klapp på huvudet

Det här med att ens sökande efter begriplighet så lätt förringas av andra. Det gör mig både arg och ledsen. Jag har hört det från så många. Ett förminskande av mitt sökande, och en ovilja att ens tänka i diagnostermer. Särskilt NPF-termer. För "du har ingen diagnos, och sådär är det för de flesta andra också"
 
Men om man verkligen förstod hur plågsamt det är att inte känna sig begriplig, varken för sig själv eller i sin omvärld, då skulle man nog inte vara lika snabb med att vifta bort det. Att leva ett helt liv med känslan av att det är något som inte "stämmer". Att det är något som brister i förståelsen för livet, och att det krävs något av en som en inte förmår att leverera... Om man verkligen förstod det, och hur det är att plötsligt känna att det stämmer mer än någonsin - då borde man inte förringa det lika mycket. Att begripa sig själv i sin värld betyder ju precis allt. 
 
Och kanske är det så att det finns depression, tvång och trasighet också. Kanske är jag långt ifrån en npf-diagnos. Men tänk OM jag är något på spåret. Tänk om jag inte helt fel ute. Tänk om det finns mer. Oavsett om jag skulle trilla över diagnos-strecket eller inte, att ligga nära kan också ställa till det.
Jag önskar att min upplevelse av att jag äntligen förstår mig bättre togs lite mer på allvar, och att ordet förklaringsmodell användes lite mindre, för det ger mig en känsla av att bli klappad på huvudet och att jag egentligen hittar på alltihop. "Du har fel, men det är ju bra att du har hittat en förklaringsmodell som känns bra för dig, (lilla gumman)". 
1 Anonym:

skriven

Så bra skrivet! Har funderat på detta att i och med att man är i en situation där man behöver stöd så tvingas man på andra som tror sig veta bättre vad jag behöver än mig och det är på något sätt nedvärderande, idiotförklarande, det där lilla gumman som det lätt blir i det. Jag är inte dum bara föför att jag inte riktigt orkar med!

Svar: Ja, precis så. Och jag känner mig förringad varje gång det händer, oavsett hur snäll läkare eller vän eller vem det nu är som säger det är. Det gör mig ledsen, och faktiskt ganska förbannad. Vems upplevlese prata vi om här egentligen? Är det inte den som ska bekräftas och inget annat? Eller om inte annat - åtminstone respekteras.
Thegra

2 anna omlitetochstort.wordpress.com :

skriven

(kommentaren var från mig. Hoppas det blev en fin kväll!!)

3 Anonym:

skriven

Förstår din frustration alltför väl. Det där är ett sätt att se på saken. Så här kommer ett annat, bara för att bredda tankebanorna.
Det handlar mer om hur du ser på dig än om hur andra ser på dig, var det någon som sa. Jag vet inte vem/vilka du syftar på som du upplever ifrågasätter dina funderingar. Vet du varför de ifrågasätter dem (om det är det de gör)? Är du säker på att de menar att du har "fel"? Kan det finnas något mer eller annat bakom?
Eftersom jag inte alls vet omständigheterna så undrar jag om du har formulerat hur viktigt det här är för dig? Har du begärt att själv få göra en utredning? eller känns det läskigt att begära det?
Jag vet inte ens om du uppfattat också mig som "ifrågasättande" då jag tagit upp ämnet? Du har inte sagt det, men utifall att kan jag berätta att det absolut inte varit min avsikt. Det enda jag velat vara tydlig med är att du äger din upplevelse och din kunskap om hur du fungerar och vad du behöver oavsett diagnos eller inte. Att vad som står på ett papper är på den punkten inte viktigt. med det menar jag inte att en diagnos är oviktig. Tvärtom! Om jag omformulerar- avsaknad av en diagnos hos en person betyder inte att denne INTE har de sätt att fungera som en annan person Med diagnos har. Det kan bero på något så enkelt som att denne inte gått igenom en utredning, eller att den av olika skäl förmått fixa sin tillvaro på annat sätt än den med diagnos. Du har ju hört mig berätta om delar av min upplevelse, och jag hoppas att du utifrån det förstår att jag på inget sätt värderar dina tankar som rätt eller fel. Jag tänker att du vet bäst om dig och att det vore förmätet av mig att uttala mig om huruvida du är det ena eller andra utifrån diagnosticeringar.

Jag uppfattar det här som en enormt stor sak och frustration i ditt liv just nu? Ta dig på allvar och låt inte saken bero på vad andra säger eller inte säger. Bli lite arg om det hjälper, ta rädslan i handen och se till att begära vad du vill ha. Det är skitläskigt, och de flesta kommer inte förstå hur läskigt det är för en, men hur läskigt det än är att blotta sig och formulera sig i klarspråk så är det skönt att i slutändan känna att man har Makten över sig och att man kan.
Seså heja och vad har du att förlora på att våga? Du kan!!
Kram!

Svar: Jag kan inte riktigt gissa mig till vem du är, men tackar med varmt hjärta för "breddade tankebanor". Sådant är alltid bra! :) Och visst är det väl så, att det absolut viktigaste är att jag försöker att äga min egen upplevelse. Jag börjar närma mig det lite mer, men så dyker det upp någon (läkare, nära person eller whoever) som ger mig den där känslan av ickebekräftelse i det jag säger, trots att jag VERKLIGEN försöker att förklara. Och min egen Makt är lite för skör än så länge, så det krävs inte så mycket för att jag ska tappa taget om den. Men som sagt, jag närmar mig. Och jag känner inte lika desperat att jag måste förklara mig längre. Det är skönt (även om jag har en bit kvar). Och jag står till och med i kö för utredning. Tror inte att det kommer att landa i någon diagnos, men förhoppningsvis kan jag ändå få svar på några av mina funderingar i alla fall. Så... Kram och tack igen!
Thegra

4 Anonym:

skriven

Vad bra att du står i kö! Och nä det är klart du inte tror det leder till diagnos. ;) med tanke på dina upplevelser. Hoppas du får träffa någon bra och att du kan berätta om alla de här farhågorna och rädslorna för den. Att du känner att denne sett "hela" dig. Då tror jag att du kommer känna dig tillfreds med utkomsten av utredningen.
Kram, K (jag tittar in här ibland).

Svar: Aha. Misstänkte på ordvalen att det kunde vara du, men trodde inte att du var här och hälsade på... :) Jag vet ju att ingen menar något illa med att dela sin uppfattning om att jag nog inte har någon diagnos. (läkaren sa det senast - kallade det för förklaringsmodell på det där viset) Och det är bra att höra "motargument" också, absolut, men det känns ändå så nedslående emellanåt för jag behöver åtminstone få bekräftelse på min upplevelse av min funktion, om du förstår vad jag menar. Nå. Jag hoppas också på att få träffa en vettig utredare när det nu blir av, men har väl inga stora förhoppningar eftersom jag är lite bränd på det området. Nå. Ett steg i taget. Kram, T <3
Thegra

5 Anonym:

skriven

att våga uttrycka något som är viktigt för en, och blotta sig, kräver en kraftansträngning då en är rädd för att inte bli tagen på allvar och lyssnad på. Så nedbrytande att inte bli det då.
Jag är helt med dig och tycker inte att du (eller jag eller någon annan) ska behöva leta positiva tolkningar på responsen från mottagaren. Tvärtom tycker jag du ska kunna gå på känslan du får, och att det är den du pratar med (speciellt läkare och co) som har ansvar för att förmedla att den förvaltar förtroendet du visat.
Jag ville ändå påtala annat perspektiv, inte för att säga att du har fel utan, som jag skrev, för att jag inte visste om du räknade in mig i denna upplevelse.
det blev viktigt för mig då jag tvärtom kan känna igen mig i den rädsla för att inte bli tagen på allvar som jag tycker du beskriver, och att känna sin upplevelse ifrågasatt är det sista en behöver.
Så därför.

Nä men du under händer! ;) mitt förtroende för allt och alla har varit totalt söndersmulat och obefintligt. När jag haft garden uppe som högst och nog varit som mest "svår" att möta, då har jag överraskats och träffat människor som visat sig vara allt det jag hoppats på och längtar efter tidigare. Kanske är det godspeed, som de säger där borta i amerikatt, kanske hade det inte gått tidigare (vilket inte legitimerar en usel vård). Det har varit många hårda erfarenheter på vägen, men nu vet jag att de personerna jag träffat innan varken representererar hur "alla" ser på mig eller bestämmer hur jag "är". Och också det gör det viktigt för mig att påtala att du äger din upplevelse, en del ifrågasätter säkert den (människor verkar ofta göra det), men alla gör inte det.

Jag skyller på att jag skriver på mobil som vanligt, om det blev rörigt. God natt!

Svar: Tack. För att du förstår, och för att du tar dig tid att förmedla det. Kram och hjärta <3
Thegra

Kommentera här: