Att göra och våga misslyckas
"Du lägger ned fem år på att skriva olika listor, men sedan bara en halv dag på att verkligen göra. Det borde vara tvärt om. Att du lägger en halv dag på att skriva listor, och sedan ägnar de kommande fem åren åt att försöka förverkliga dem."
Så sa han över en kaffekopp idag, Ålandspappan. Han som har känt mig i mer än tjugo år, på gott och ont. Och det ligger absolut något i det. Ganska mycket, till och med. För det är så jag gör. Fastnar i mina listor, men gör inte så mycket verklighet av dem. Jag vet faktiskt inte varför.
Och kanske har han även rätt i att det ger mer effekt att ta ett stort steg åt något håll (åt vilket håll som helst, egentligen - bara steget tas), istället för att småtrippa hit och dit utan att få någon egentlig skillnad.
Och det där med att våga pröva - och att våga misslyckas. Jag är så förbannat livrädd för att ta beslut om sådant som jag inte är helt säker på, att jag liksom bara blir ståendes på ett och samma ställe. Samtidigt stångar jag pannan blodig för att hitta den "rätta" förändringen som ska få mig att må bättre. Det går ju inte ihop. Vissa saker behöver jag acceptera att de är som de är (i alla fall just nu), medan andra saker faktiskt går att förändra - om jag bara vågar försöka. Jag behöver klura ut hur det är för mig just nu, och vad jag är beredd att göra (eller inte göra) både nu och framåt. Kommer att tänka på Sinnesrobönen.
Lite så.
skriven
Känner så igen mig i det sista du skriver:/