Ibland blir det bättre än en tror

Det som först kändes som dagens stora ångestgrej landade helt oväntat i något rätt så himla bra.
 
En ledig dag. Jag tog tåget till Södra station för att möta upp Stora inför ett planerat skolmöte om hur han ska få hjälp att hjälpa sig själv till ett slutbetyg. Vi har gjort det förut. Flera gånger. Men det händer inte så mycket, så nu är vi där igen. Och hela grejen gör mig frustrerad och lite förbannad. Men faktiskt. Det gick bättre än väntat. Jag hann med det tåg som jag planerade (det som innebar lite extra tid istället för komma-precis-på-sekunden-med-andan-i-halsen), och hade gott om tid på mig att strosa mot skolan, sitta en stund i solen, titta på människor och kliva in på mötet utan stressklump i magen. Det är rätt så behagligt att vara i tid faktiskt. Och mötet gick bra. För första gången var både kuratorn och studierektorn med - och specialläraren och mentorn (äntligen lite samordning!). Helt nya ansikten, men vettiga människor som verkade ta oss på allvar. Det kändes hoppfullt. För nej, min Stora har ingen diagnos på papper, men han behöver stödet som om. Nu gäller det att rädda det som räddas kan. 
 
Strosade tillbaka till tåget efter mötet, läste min bok på vägen och hann till och med med ett par ärenden innan jag damp ned hemma i hallen. Nu har jag precis ego-kickat på jympagolvet. Jag är förvånansvärt nöjd med dagen (men helt slutkörd). Ibland överraskar livet. 
 
Och när Conversen åker fram, då är det vår på riktigt. 
1 Ann Pettersson:

skriven

vad bra!

Svar: Ja, och lite hoppfullt. :)
Thegra

Kommentera här: