Två Sobril och en bettskena 2.0

Nyss hemkommen från Örebro. Som vanligt när jag har varit där så är jag uppfylld av något slags varmt lugn. Jag önskar att jag kunde förklara, men det är liksom ordlöst. Mer en befriande känsla av varande. Huset på landet, promenaden till sjön där över tretusen sångsvanar har bestämt sig för att hänga, den goda maten, de värdefulla samtalen och den sköna sängen i det fantastiskt vilsamma sovrummet. Känslan av trygghet och acceptans. Det stora i det lilla. 

 

Jag kommer hem med den där varma känslan i magen, och tusen virvlande tankar om vikten av att vara tillåtande mot sig själv, att skörhet inte nödvändigtvis behöver betyda svaghet, och att det är så okej att inte alltid följa normen.