Förvirring och ickebekräftelse
Den nya psykologen. Hon som inte känner mig än, men som jag fortfarande befinner mig i ge-henne-en-chans-fas med. Hon som ska vara så bra på utmattningsproblematik. Alltså jag vet inte. Hon har vissa hjälpsamma poänger, men överlag så känns det mest som ett slöseri med tid att gå dit. Inte för att jag inte gillar henne, eller för att hon är dålig på något sätt, men jag har varit i den här "branschen" för länge, så jag kan liksom de flesta nybörjarknepen vid det här laget. Jag behöver överkursen, och jag är osäker på om hon förstår det. Och att få höra att "så är det för oss alla" hjälper inte mig. Jag vet inte om det handlar om att försöka normalisera min stigmatiserade upplevelse, eller vad det är, men det hjälper mig inte. Det får mig snarare att känna mig ännu sämre, eftersom jag inte klarar av det som "alla andra klarar av", trots att det är jobbigt för alla. Och det får mig att tvivla på min egen upplevelse av vad det är som stressar och suger energi. För oavsett om det är jobbigt för alla, så är det en del av livet som kräver mer av mig än vad jag har, och då blir det liksom mer än bara en jobbig grej.
Och jag har vissa grejer som stressar mig mer än andra. Som alla pappershögar som ligger överallt, och som kräver att jag gör något med dem (ringa banken, fixa tandläkartid, kontakta försäkringsbolaget eller whatever). När jag berättar att jag fastnar i något slags tvångsmässigt strukturerande av dem, istället för att ta itu med dem (lägger dem i högar, sorterar i prioritetsordning, gör listor för att förtydliga, och sedan ännu fler listor på det...) och hon säger att jag nog tycker att det är jobbigt för att det tar mycket tid - så känns det som att hon missar poängen med det jag försöker förmedla. För ja, tiden är en sak som stressar mig, men det som ger mig mer ångest är mitt tvångsmässiga strukturingsbehov, mina igångssättningssvårigheter och det gigantiska motståndet till att plocka upp telefonen och ringa de där samtalen som krävs för att jag ska få saken ur världen. Det är liksom mera det. Att jag har scheman i mitt huvud för allt, hela tiden, och att jag inte kan använda den där tiden på ett konstruktivt sätt - för att jag fastnar på halva vägen eller uppslukas av något så att jag glömmer tiden helt. Är det verkligen så för "alla"? Hur som helst så är det ju mer än en jobbig grej för mig, och det skulle inte lösa sig av att jag sorterade in papperna i prydliga pärmar istället för att ha dem liggandes överallt. Sitter de i pärmar så glömmer jag ju bort dem, och då vet jag inte vad det är som ska göras... Tiden och röran är inte huvudproblemet utan snarare hur jag förhåller mig till det. #kännermigförvirrad.